1977 beskrev den engelska barnläkaren Roy Meadow en form av barnmisshandel i en artikel med namnet Münchhausen Syndrome by Proxy - The hinterland of child abuse. Namnet kom att missuppfattas som en diagnos på en psykiatrisk sjukdom. Det är ett olyckligt missförstånd och vi har därför infört det svenska namnet Barnmisshandel genom förfalskning av symtom (BGFS), ett namn som beskriver vad det egentligen handlar om, nämligen barnmisshandel.
BGFS är ett beteende där en förälder, nästan alltid modern enligt erfarenheterna hittills, medvetet förfalskar ett barns sjukdomshistoria genom att beskriva en sjukdomsbild som inte är sann och/eller genom att aktivt påverka barnet för att framkalla sjukdomssymtom. Detta kan göras på olika sätt. I litteraturen är fall av kvävning och förgiftning de vanligaste. Även att svälta ett barn eller framkalla olika former av blödningar har beskrivits i flera fall. Barnet tas sedan till sjukvården där bakgrunden till symtomen hålls dold. Motivet, förövarens drivkraft anses vara att tillgodose egna känslomässiga behov utan hänsyn till konsekvenserna för barnet.
BGFS är en form av barnmisshandel som inte är lika vanlig som andra former av barnmisshandel. BGFS är dock en allvarlig form, särskilt i de fall där en aktiv påverkan på barnet ingår. En dödlighet på 6 - 7% i aktiva former av BGFS har nämnts i olika sammanställningar i litteraturen.
BGFS är svårt att upptäcka och svårt att säkerställa. BGFS är till och med svårt att misstänka. Kontakten mellan sjukvården och ett sjukt barns förälder bygger först och främst på förtroende och på att den sjukhistoria som berättas är så sann och korrekt som möjligt. Sjukhistorien, anamnesen, är kanske det allra viktigaste instrumentet för att förstå och behandla den person som söker hjälp på bästa sätt. Om sjukhistorien är förvanskad eller osann riskerar allt att bli fel. Tilliten till sjukhistorien gör att många läkare till och med misstror undersökningsfynd som inte stämmer med de misstankar anamnesen har väckt. Detta öppnar för fortsatta och fördjupade provtagningar och andra undersökningar i hopp om att få anamnes och fynd att stämma överens. Ibland skulle en mer ifrågasättande inställning till sjukhistorien vara hjälpsam.
I förordet till Julie Gregorys bok ”Mamma sa att jag var sjuk” kan man läsa angående det problemet: ”Vad en förälder säger brukar verkligen vara den bästa vägledningen till ett sjukligt tillstånd hos barnet, så det krävs en enorm attitydförändring hos läkarna innan de förmår att acceptera att utsagorna klingar osant, att proverna trots allt är normala, att ingen behandling någonsin ”räcker” och att föräldern bör betraktas som en brottsling.” Nyckeln till att öppna det perspektivet är kännedom om att BGFS finns och hur det kan se ut i den kliniska vardagen.
När misstankar uppstår om att BGFS pågår skapas ofta osäkerhet och undran hos berörd sjukvårdspersonal. Har den här föräldern lurat oss? Är det möjligt att göra så här mot sitt barn? Vad är förövarens motiv? Här uppstår en situation där ett kunnigt och tydligt utredningsarbete måste utföras. Det första steget är en orosanmälan till socialtjänsten. Att utreda misstänkt BGFS är ett samverkansuppdrag. Utmaningen är stor och ett vanligt samarbete med föräldern fungerar inte längre. Förövarnas beteenden är komplexa, skickligt genomförda och dolda. Av det kan man dra slutsatsen att misshandeln görs på ett medvetet sätt. Förövaren vet vad som pågår men erfarenheten är att det är mycket ovanligt att den sjukdomsförfalskande föräldern erkänner och samarbetar.
I fall med starka misstankar om BGFS men där säkra bevis saknas, rekommenderas att skilja den misstänkta förövaren från barnet för att på så sätt göra en viktig utredande och avgörande behandlande insats .
Vad som är beteendets drivkraft blir alltså sällan uttalat och känt. Det behöver inte ens vara medvetet för förövaren. Det är till och med troligt att drivkraften ofta inte är känd för förövaren. Mot den bakgrunden är det viktigt att aldrig glömma att förövaren är en person som, förutom att prövas rättsligt, också behöver och måste erbjudas egen hjälp och behandling. Att förstå sina handlingar och vad som driver dem är viktigt för att åstadkomma förändring. Det är viktigt att minnas att i fall där ett erkännande och en efterföljande psykologisk eller psykoterapeutisk behandling inte ägt rum bedöms återfallsrisken i symtomframkallande beteenden vara hög.
Barnmisshandel Genom Förfalsning av Symptom (BGFS) är en dramatisk och fängslande problematik som under senare år har tilldragit sig allt mer uppmärksamhet i olika media. Eminems text kan stå som ett exempel.
Föräldrar som skadar sina barn genom symtomförfalskning väcker upprörda känslor och skapar rubriker i media. Nya fall väcker på nytt upp upprörda diskussioner, ställer frågor om hur det är möjligt och lyfter frågor om barns utsatthet. Men även fall där en person misstänks ha blivit oskyldigt anklagad och dömd väcker berättigad uppmärksamhet och frågor om falska anklagelser, enögda experter och rättsosäkerhet diskuteras.
Det är inte bara i nyhetsmedia och samhällsdebatt som BGFS blivit synliggjort. Även i litteraturen i form av biografier och skönlitteratur samt i dokumentärfilm och dramatiseringar har BGFS blivit ett intresseväckande tema. Här presenteras några exempel på detta:
I´m sorry mama! I never meant to hurt you!
I never meant to make you cry
but tonight I´m clening out my closet…
Going through public housing systems
victim of Munchausen´s Syndrome,
my whole life I was made to believe I was sick when I wasn't
´til I grew up, now I blew up,
It makes you sick to ya stomach, doesn'´t it
Eminem
Julie Gregory skriver i Sickend (2003) om sin egen erfarenhet av att vara utsatt för Barnmisshandel Genom Förfalskning av Symtom (BGFS), som i hennes bok benämns MBP (Munchausen By Proxy). Förordet är skrivet av Marc D Feldman, en amerikansk psykiater som idag (2022) har en omfattande hemsida med fokus på olika varianter av förfalskad sjukdom.
Boken är en detaljerad fallbeskrivning med många exempel på olika metoder för att framkalla eller imitera sjukdom hos ett barn. Modern Sandy svälter Julie, förgiftar henne med svavel och ger henne en mängd mediciner som hon inte behöver men får biverkningar av. Hon följer inte läkares råd och när Julie drabbas av riktiga skador tar hon inte hand om dem på rätt sätt. Boken beskriver också hur modern suggererar Julie att uppleva känslor och tillstånd hon egentligen inte känner igen hos sig själv. Modern utsätter också sina barn för en gradvis tilltagande verklighetsförfalskning. Hon ställer dessutom hårda krav på att Julie skall vara lojal mot de falska sjukhistorier som hon hittar på genom att utöva känslomässig utpressning och hota med bestraffning. Även Julies kamp för att till slut frigöra sig från den inlärda identiteten som en sjuk person beskrivs.
Boken ger en stark skildring av hur familjen utvecklar ett helt slutet system där lögnen blir en motor i att bygga en förvrängd verklighet som alla familjemedlemmar tvingas delta i.
Boken ger också exempel på hur sjukhuset blir en social arena för moderns egna behov och intressen samt att sjukhuset inte är en garanti för att dottern Julie är skyddad från misshandel på olika sätt. Det finns också fler exempel på hur modern ömsom idealiserar och smutskastar läkare beroende på om hon tycker att hon får gehör hos dem.
Allt detta är processer och faktorer som är går att känna igen i olika fallbeskrivningar i litteraturen och även i de svenska erfarenheter som beskrivs i den här boken.
Där vetenskapen ännu inte har svar på frågan vad som driver en förälder att skada sitt barn genom symtomförfalskning har några framställningar gjorts i skönlitteraturen. 1999 kom Malin Lindroths bok Vaka natt och 2007 Gillian Flynns Sharp Objects, i svensk översättning 2014 och då med titeln Vassa föremål.
I Vaka natt har Malin Lindroth i ett kapitel ett stycke som tycks kliva ur själva berättelsen även om det fortfarande starkt knyter an till den övriga texten. ”Det är bara några år sedan jag fick ett namn på det som hände. Det kallas för MSBP, Münchhausen syndrom by proxy. Jag vet inte ens om det var upptäckt den där natten i slutet på sjuttiotalet när jag höll mina ögon öppna för drömmen och lät den bli ett faktum...”
Det här stycket ger hela den övriga texten en koppling till verkligheten, ett autentiskt spår. Att sätta ut namnet är som att fråga efter en förklaring som ligger bortom det berättarjaget, som blir vittne, kan nå med uppbådandet av all fantasi, inlevelse och förståelse. Gillian Flynn gör senare på samma sätt när hon låter en äldre och erfaren sjuksköterska avslöja sin insikt för huvudpersonen, berättarjaget. ”… Om jag inte hade varit så ung och nervös och blyg för våra stora doctuers här skulle jag gjort mer än att bara skriva ett brev. För på den tiden var det snudd på skandal att anklaga en mor för en sån sak. Höll nästan på att få sparken. Man vill ju inte tro på det. MBP, det är som nåt ur Bröderna Grimm.”
”MBP?”
”Münchhausen by proxy. Vårdnadshavaren, oftast modern, nästan alltid modern, gör barnet sjukt... ”
Två romaner berättar om en erfarenhet i gränslandet till det overkliga. Den ena erfarenheten vävs ihop med ett drömliknande tillstånd, den andra kopplar det som hänt till sagovärlden, till den onda fen. Två offer, som båda blir svårt sårade människor och senare ger sig ut i olika destruktiva livsbanor. Två mödrar, båda övergivna och lämnade med ångest och instängda i liv som dom inte kan eller får sätta ord på. Och runt båda en omgivning som inte förstår, inte förmår gripa in. Många likheter och samtidigt avgrundsdjupa skillnader i livsstil, social situation och uppväxtvillkor. Två fallberättelser som tillsammans fångar mycket av det vi idag tycker oss veta om MSBP/BGFS.
Sharp Objects (Vassa Föremål) finns också som serie i åtta avsnitt på HBO med premiär i juli 2018, en stark gestaltning av boken på film.
Dvalan, den andra boken i serien kring kriminalinspektören Manfred Olsson och hans utredningsgrupp, är en bok med en komplicerad och utmanande intrig, där utredarna tvingas pröva många olika hypoteser. Bland annat finns ett avsnitt där en gärningsmannaprofilerare diskuterar MSbP/BGFS och en eventuell förövares drivkrafter och beteende.
”Munchhausen by proxy… är när någon skadar en person, oftast ett barn, och sedan uppsöker sjukvården för att framstå som räddaren. Förövaren blir bekräftad genom den uppmärksamhet som han eller hon får. Det vidmakthåller och förstärker det sjuka beteendet. Jag kan tänka mig att det även gäller även den uppmärksamhet som man får på nätet… Münchhausen by proxy online… vi är på väg in i en helt ny tid…”
Boken innehåller som helhet en spännande och mycket driven kriminalhistoria.
Ett kriminalreportage med text av Gunilla Granqvist, ett reportage som första gången publicerades i Aftonbladet. Redogörelse för tre fall där mödrar tar livet av sina barn genom BGFS. Det första fallet, en mamma, Marybeth Tinning tar livet av upp till nio barn, egna barn och adoptivbarn.
Det andra fallet gäller Blanca Montano som manipulerar en dotters dropp på sjukhus. I detta fall användes en dold videokamera för att avslöja BGFS.
Det tredje fallet, Leslie Wilfred är gravid med ett tvillingpar som dör i magen. Andra syskon beskrivs ha svåra och allvarliga tillstånd som leukemi eller att vara i behov av levertransplantation.
Reportaget avslutas med en presentation av fakta.
The Act är ”buildt on a true story” och berättar i en serie om åtta avsnitt på HBO om Dee Dee och Gypsy Blanchard, ett fall som väckte stor uppmärksamhet i USA när det blev känt genom en artikel i tidskriften Buzzfeed. Serien lyfter fram den komplicerade känslomässiga bindningen mellan mor och dotter, dotterns svårigheter att förstå sin sjuklighet och hennes försök att hitta en egen väg ut. Historien är berättad i brutna tidslinjer. Den börjar i slutet och berättar med tillbakablickar på de avgörande åren. Berättelsen fångar också in samspelet mellan familjen Blanchard och en omgivning som är mer eller mindre ifrågasättande. Historien är provocerande och känslomässigt utmanande men ger bilder som känns meningsfulla och lärorika. Gestaltningen av personer och händelser i The Act är mycket trogen det material som visas i dokumentären Mummy Dead and Dearest. Dokumentären bygger på samma fall och visas också på HBO.
Podden Människan bakom monstret
Copyright © All Rights Reserved